Oj, 3e inlägget idag. Men jag måste skriva av mig.

Jag är så jävla trött på att bli missförstådd, JA jag kan inte formulera mig och jag har problem att uttrycka mig. SÅ SLUTA STÄLL FUCKING FÖLJDFRÅGOR! Ser folk inte att jag tycker att det är jobbigt? Eller tycker dem att "Hm, detta är nog bra att hon får möta sina bekymmer, kanske nyttigt för henne" Bullshit. Sluta att behandla mig som en patient eller ngt.
Vill att folk ska ta hänsyn till mig och visa mig some respect! Lite uppskattning kanske. Ett leende, ett tack, whatever.. något litet som säger att jag faktiskt har lite betydelse för någon här i världen. Jag behandlar folk så bra jag kan, som jag vill bli behandlad. Men det enda dem gör är att ta mig förgivet. Och om jag skulle sticka, visa att jag inte gillar sättet som dem behandlat mig på, då skulle det sluta med att jag är ensam, för de behöver inte mig.
Jag är trött på att vara ensam. Har fan vatt det hela mitt liv.

Och jag har slutat med handbollen igen, efter att ha tränat med det anrda laget 2 ggr. Där fanns ingen glädje till spelet. De var upptagna med att bli typ bääst så de glömde väl bort att ha kul. Inget för mig. Det tog emot att åka dit, och så ska det inte vara..
Vafaaan var det tvungna att lägga ner mitt lag för? Det var ju SÅ bra..

Fördärvad. Så känner jag mig nu.

Tom. Vilsen. Ensam. Jag vill bara krypa ihop i min säg och lyssna på musik. Och stanna där.

Jag vill bort härifrån. Jag gör ju bara fel här, jag är fel här. Jag har alltid varit lite annorlunda. Jag är okej med att vara annorlunda, men alla andra verkar bara tycka det är konstigt. Jag hoppas och önsakr av hela mitt hjärta att allt detta vänder snart. Det kanske inte vänder av sig själv, jag kanske måste ta tag i det själv.. men bara att jag blir lycklig. Jag är inte det. Jag är glad ibland, ja. Och jag uppskattar allt jag har. Men inte innerligt lycklig.
Jag är inte girig. Jag vill bara bli typ.. hel.

Ja jag är djup. Och annorlunda.. och konstig och allt det där. Men jag är fan migsjälv.