Kommer till träningen igår. tar på mig skorna, bäntar på tränarna ska komma så vi kan börja träna. Så kommer lagmamman/lagansvarig och säger "Idag har vi dragit ur er ur serien, era tränare har slutat.. men ni är hjärtligt välkommna att träna med 95orna...fast då kommer ni unte att kunna vara med o spela match.."
KABOOOM
Bomben var släppt. Känns som man har blivit plötsligt dumpad efter ett 12års förhållande men någon man verkligen älskar som säger, men vi kan ju vara vänner..
Sen kommer en från styrelsen och ska förklara för oss varför det blev som det blev. Men jag tycker att han snackar skit och att hans argument inte håller..
när jag kom hem gick jag in i tvättstugan och satte mig och grät.
12 år har jag spelat handboll. 2/3 av mitt liv. En bit av mig är borta nu. Jag älskar handboll. Det här känns förjävligt. SÅ snabbt tog det slut.
suck...
I skolan höll jag tillbaka det bra, men när jag kom hem vid 5, tröött och utmattad... så la jag mig i sängen o grät.
Mitt humör är som en bergodalbana just nu. Vet inte vad som är in o ut. Vet inte vad jag ska göra, vilsen.
Funderar på att börja på dans, men det känns för snart att börja leta efter olika dansskolor. Jag vet inte om det kommer att ersätta handbollen(vilket det kommer det nog inte att göra), och jag kanske inte ens tycker att det är kul.. Men jag måste ju börja Nu isf så jag inte börjar mitt i terminen..
fanfanfan.

Plugga fysik måste jag också göra... bajsbajsbajs.

Jag kind of hatar mitt liv just nu. Jag vill bara lägga mig ner o sjunka genom jorden ett tag. Brukar vara ganska optimistisk, men nu är allt svart typ.
Hoppas på ett mirakel och att allt kommer att bli bra. Men jag hoppas ju alltid på för mycket. Det känns lite halvt som mitt liv är över. Aldrig mer match, jag älskar ju det. Och har gjort i 12år.
Känns inte bra dethär.

Ska powerwalka lite senare.
Fysiken kommer att gå åt helvete.

Dagens låt: Welcome to the black parade - My Chemical Romance