Det går alldeles för länge mellan mina inlägg, fy på mig.

Men idag kände jag mig tvungen att höra ett inlägg, för idag var en dag som kommer gå till historien, för mig. Jag blev märkt för livet. De två raderna från låten jesus of suburbia som förändrade mitt liv kommer nu förevigt att finnas i min nacke.

Har väntat såååååå länge på att göra den. O äntligen hade jag modet att göra den, o det känns rätt! Här kommer en bild!

Jag blev nöjd med den iallafall! Och tillomed pappa sa att den var fin, o han är gillar egentligen inte tatueringar.. Men jag har förklarat för mina föräldrar vad den texten betyder för mig så dem fattar.

Ska dra historien bakom för dem som inte vet.
Det var januari 2008. Satt i baksätet i min farmor och farfars bil på väg till tandläkaren o prova ut tandställning. Tandställningen var ju inte något jag såg fram emot precis. HAde redan dåligt självförtroende av diverse anledningar. Men mest pga att många tjejer i min omgivning har tryckt ner mig, på lågstadiet o mellanstadiet var det 1 tjej i klassen som alla andra tjejer såg upp till o tyckte var cool, men inte jag. Jag tyckte hon var rätt falsk. Och hon tyckte att jag var konstig o så. Tyckte det var äckligt när jag nös(vem fan nyser inte liksom) och att jag sa konstiga saker o gav mig bitchblickar. Det förändrades inte under dem 7 åren vi gick i samma klass. (hade ju min bästa vän som slutade i 5an, men utan henne hade låg o mellanstadiet inte varit kul alls). När hon slutade böev jag kopmis med en annan tjej i min klass som hade delade åsikter om dem andra tjejerna, o hon kunde vara så sjukt snäll mot mig ibland, men sen när dem andra tjejerna kom så vände hon sida o blev mot mig så att säga. Hon hamnade även i min klass på högstadiet. Jag trodde att det skulle förändras för att det var så många andra nya tjejer i klassen, och i början var det bra. Men sen så tyckte denhär tjejen att det var kul att trycka ner mig framför dem andra...... Säga att jag är ful, äcklig, har stor näsa, är tjock o att jag ser ut som en bäver med mina snea tänder.... Funny shit. Det tog ju rätt hårt kan jag säga. Och jag sade aldrig emot, för om jag sa emot så skulle jag inte ha någon att hänga med. Så somdagt, mådde sjukt dåligt. Komme rihåg att jag skrev långa sidor med hur mycket jag avskydde mig själv, att jag var ful o tråkig o mesig osv. Rätt deprimerande.
Sen började jag åttan, augusti 2007, då började B i vår klass. Thank god. O vi blev genast kompisar, tjejen var fortfarande taskig mot mig, men jag hade iaf en kul kompis att umgås med som var snäll mot mig.
En gång så skulle B hjälpa mig med en uppgift till idrotten då jag behövde musik o jag hade inga bra låtar. Så hon skicade mig några slumpvis valda låtar. Jesus of suburbia var en av dem.
Julen 2007 fick jag en ipod i julklapp. Wiie! Och de första låtarna som kom in på den var dem som B skickat.
Farmor o farfar hade igång P3.. så jag kopplade in ipoden i mina öron för första gången o lyssnade på låtarna. Det var bla Britnes spears Piece of me och Leona Lewis Bleeding Love. Men så plötsligt börjar JoS spelas, jag tänker direkt att denna låter bra. Och jag lyssnade på texten och musiken. Wow. Alla känslor bara snurrade inom mig o jag blev så arg, ledsen och glad. Det var så rätt! Så bra! De rader som fastade i mitt huvud var " There is nothing wrong with me This is how I'm supposed to be". Och det var ju så sant. Vilken känsla, kommer aldrig glömma den. Vilken kraft!
Sen började jag lyssna jättemycket på green day och har gjort sedan dess. Men låten Jesus of Suburbia kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Efter den gången så började jag stå på mig. Jag började att säga emot! Det gick lite segt o det var svårt när man inte trodde på sig själv. Men sakta gick det framåt och jag började må mycket bättre!

De dagar då jag kände mig felplacerad, dålig och svag då lyssnad ejag bara på JoS och allting blev mycket bättre. Den låten ger mig kraft, o dem 2 raderna får mig att må bättre varje gång!

Ofta under gymnasiet innan jag vågade vara mig själv i klassen så var musiken min bästa vän, och när F bitchade sig.

Utan den låten så hade jag aldrig mått såhär bra som jag gör idag. Nu vågar jag vara mig själv! Och det är härligt. Vet att det man inte kan komma överens med alla o alla kanske inte gillar den jag är. Men so what?

Och redan då ville jag tatuera in raderna, fast var inte helt säkert på att jag skulle vilja det i framtiden, men nu nästan 5 år senare så är jag gammal nog och supersäker!

Det känns bra!

Så där var historien bakom kan man säga. Det har en väldigt stark o djup koppling till mig, det är inte bara ord i en  bra sång i ett fint typsnitt, det är så mycket mer. Och nu är dte en del av mig. Känns underbart.

Kollade på Bullet in a bible imorse, åh vad jag älskar green day.

Tack gud för Green day och tack för B! B o jag är sjukt olika, ibland är det sjukt irriterande, men det är riktig vänskap iallafall, Vi är som jing o jang typ! Och allt blir bra tillslut!

Nu sitter jag med plasten kvar o ska sova med den också sa tatueraren. Men den ser bra ut, den är knappt röd! Det är bra!
Imorron ska jag visa alla på jobb! Jag är stolt över mjg att jag vågade göra den!

Och såklart måste jag ju säga om jag tyckte det gjorde ont. Det var faktiskt inte alls så farligt tyckte jag. Det kom stunder då det kändes som hon stack en liten kniv i nacken på mig, men annars var det lungt! Hade B med mig som höll min hand och det var bra att ha npgon att snacka med för då tänkte man på annat.

Jag är nöjd med den!

Tack o hej allt från mig! puss!

Dagens låt: Jesus of Suburbia - Green Day

Givet!